Som många redan kanske har märkt börjar hösten komma med stora steg till vårat land. Lite tråkigt att sommaren är slut. Men hösten har ändå sin charm! När det regnar och man sitter inne och bara kollar ut genom fönstret. Det är verkligen hur mysigt som helst! Det är klart att det finns för och nack-delar med allt. Men jag tycker ändå att hösten är en trevlig årstid. Alla olika färger på blanden som sakta en för en trillar ner från träden. Ingen årstid är sig lik. Men alla är ändå otroligt vackra och fina. Så alla som håller på och deppar för att sommare är slut.. lyft ögonen och gör något roligt utav de hela istället. Jag lovar att ni kommer ha det mycket roligare än att bara klaga! De var allt för lilla mig, nu ska jag och plugga lite so, hörs senare..



Big love Jennifer

Okej, asså nu har vi börjat få kommentarer som "Fyfan vilka fjortisar ni är" , "Ni kommer ångra er när ni blir äldre" ,"En gång fjortis alltid fjortis" . Ja, ni förstår vad jag menar. Och visst vi tar inte åt oss men hur kul är det att höra någon säga det till oss när vi inte ens är det? Palla kommentera någon som ni inte ens känner, och till och med inte stå för vem du är, utan att skriva alla dessa kommentarer anonyma. Faktiskt riktigt fegt! Det var en tid då man faktiskt kunde kalla oss fjortisar men det var då. Vi har gått förbi det, vi har blivit mognare. Och vi erkänner, den perioden var faktiskt riktigt rolig. Så vi ångrar ingenting, och vi är inte emot fjortisar för vi vet att dom har det roligt nu. Men även dom kommer inse någon gång att dom är mognare än så. Det är deras liv, inte ert eller hur? Men nu tycker jag att ni ska sluta kommentera sånt jävla skit för det är inte kul att höra, vi tar inte åt oss för vi vet ju själva att det inte är sant. Det är ju inte alla som kommenterar så utan som kommenterar vår blogg snällt och  vi vill säga tack till alla ni där ute som är så underbara och gör det och som läser vår blogg oavsett hur vi ser ut eller såg ut. Ni är underbara, vi älskar er!!



Big love Julia

Asså jag läste nyss på en annan tjejs blogg om det här. Hur kan man vara så känslokall och göra såhär mot en annan människa. Jag förstår verkligen inte, hur kan man? Jag tycker verkligen ni ska ta tid och läsa hela texten för det väckte verkligen starka känslor. Jag blir så arg när jag läser det och får tårar i ögonen för jag förstår verkligen inte hur man kan göra något såhär. Värt att läsa, välldigt gripande!!!



Det är onsdag kväll, en av de allra sista dagarna av sommarlovet. John ska börja skolan på måndag, åttonde klass. Han bor i Kungälv med sina föräldrar. Fadern är invandrare från Tjeckoslovakien. Johns stora intresse är kanot, och i juli har han varit i Oxelösund och tävlat i ungdoms-SM och fått bronsmedalj.

Innan sommarlovet är slut har John och en kamrat beslutat att tälta ute vid Ingetorpssjön, ett populärt tillhåll för traktens ungdomar. Johns mor skjutsar dem ut och hon känner sig lite orolig. Sjön ligger åtta kilometer från hemmet. Pojkarna tycker hon är sjåpig. Det är ju så pojkar tycker om oroliga mammor. När hon släppt av dem följer de stigen till klippudden vid den södra änden av sjön.
Det är där de ska campa.

Det är någon gång mellan åtta och nio på kvällen. Pojkarna reser tältet och tänder sedan en eld vid stranden. De ska grilla korv.
Ingen av dem vet att det här är John sista kväll i livet. De sitter och pratar och har roligt. Vad pratar de om? Sommaren som gått? Musik? Kanot? Flickor? Mopeder? Skolan som ska börja?

Mordet
Det är elden som lockar till sig Johns mördare.
Fyra ungdomar, två artonåringar, en sjuttonåring och en femtonåring, alla skinnhuvuden och nazister, har också sökt sig till sjön, till en annan udde.
De har laddat upp rejält med öl och sprit. De skriker över till John och hans kamrat, men får inget svar. De beslutar sig för att se efter vilka som är borta vid elden. Kanske kan det bli en rolig kväll. Där kan ju finnas någon att bråka med.

Femtonåringen sänds iväg som spanare. Han blir förtjust: en av pojkarna vid elden är John Hron, en pojke han inte gillar. Han har under läsåret bråkat med John och mobbat och slagit honom i skolan, till och med hotat att döda honom. I skolan går han under namnet Rambo.

Ingen kan säga varför han bråkat med John, kanske beror det på att han, till skillnad från andra elever, inte varit tillräckligt undergiven. John är visserligen lång, över 180 cm, och kraftig, nästan 70 kg, men nu har Rambo uppbackning.

Femtonåringen återvänder till sina kamrater och meddelar att han hittat en tönt och idioten Hron vid elden. Han vill att alla ska följa med och ge John stryk, ja, han föreslår till och med att man ska slå ihjäl honom.

De andra vill dricka ett tag till, och det kan de lugnt göra. Stigen från pojkarnas tältplats tillbaka till vägen går nämligen förbi den plats där de just nu sitter och dricker. Mellan halv elva och elva klampar alla fyra in hos John och hans kamrat.
Misshandeln inleds omedelbart. En av artonåringarna kastar en flaska i huvudet på John, och börjar slå och sparka på honom. Han faller omkull.

John ska säga att han älskar nazister. Han vägrar och får stryk tills han gör som han är tillsagd. Han får mer sparkar ändå, kanske för att han tidigare uppenbarligen ljugit och sagt att han inte gillar nazister.

Femtonåringen tar vid och ger John flera sparkar, varav en mycket hård träffar John i bakhuvudet. Vid det här laget är John skräckslagen. Åtminstone tre i gänget attackerar honom, ofta utan någon som helst förvarning, också bakifrån. Hans ögon är enligt en av de åtalade vidöppna som klot, och han kan inte fokusera sin blick. Den irrar oupphörligt fram och tillbaka.

Han darrar och sitter till slut på huk med huvudet i sina händer för att i möjligaste mån skydda sig mot mer sparkar och slag. Det hindrar inte att han får mer. Han får en våldsam hoppspark, sparkar i sidan och mot huvudet. Gång på gång faller han omkull av de våldsamma sparkarna. Någon slår honom med brinnande ved i nacken. Någon knuffar omkull honom i elden. De tänder eld på pojkarnas tält. De stjäl och förstör deras saker. John och kamraten ber att få gå hem, men det får de inte. I stället fortsätter man att misshandla John med sparkar och slag. Till slut blir han liggande. Hans ansikte är blodigt och svullet.

Bilden av vad som händer under de ohyggliga timmarna är oklar. Mördarna minns inte, eller vill inte minnas, så mycket under polisförhöret. De skyller på varandra.
Ibland gör de uppehåll i tortyren. De ber hycklande om ursäkt, säger att sparkar och slag varit misstag, bjuder John på öl och anslår försonliga tongångar. Ingenting tycks dock kunna hejda nya utbrott av våld. Det räcker inte att John mot allt vad han tror på har sagt att han gillar nazister. Han måste ha mer stryk ändå. Det är katternas lek med råttan, och de njuter av hans ångest och rädsla. Det är en berusande känsla för dem att så totalt ha en pojke som skakar av skräck i sitt våld.

Efter en sista uppblossande misshandel kastar de honom i sjön.
John kvicknar till och simmar utåt. Han har ont, han är omtöcknad och rädd, men han är en duktig simmare. Ganska snart upptäcker skinnhuvudena att det inte var så bra att kasta i John. De kan ju inte slå honom. De skriker åt honom, kräver att han ska komma tillbaka, men han svarar inte, håller sig kvar ute på sjön i en kvart. Någon kommer på att tvinga kamraten att ropa att han kommer att få stryk i Johns ställe om han inte återvänder. Livrädd som han är gör han så. Han ropar på John och vädjar att han ska komma tillbaka, och John svarar på hans rop.

Uppgifterna om vad som nu händer är osäkra, och klaras aldrig riktigt ut under polisförhören. Det enda man vet är att en av artonåringarna och sjuttonåringen nu går och att de tar Johns vettskrämde kamrat med sig.

Det är just i det ögonblicket John fattar ett ödesdigert beslut: han vänder åter in mot land. Är det av oro för kamraten? Tror han att alla kommer att gå, eller tror han att bödlarna inte ska slå honom mer? Han har ont och han är rädd, men han förstår inte vidden av det hat hans bödlar känner. Han är bara fjorton år.

Vi kan inte veta hur John tänker i det ögonblick han börjar simma in mot stranden, men hans beslut får ohyggliga konsekvenser för honom.
Femtonåringen och en av artonåringarna står och väntar. Det är de två som varit mest aktiva under misshandeln, och de har hat kvar så det räcker. Misshandeln tar fart med ny målmedvetenhet och effektivitet, och nu finns ingen flykt. Ett knytnävsslag mot ansiktet fäller John till marken. Han ramlar baklänges, och slår i huvudet i klippan. Han släpas över till en gräsplätt. De båda mördarna vill göra det bekvämt för sig när de ska sparka honom. Hårda, hårda sparkar träffar hans huvud, men han värjer sig nu inte längre med sina armar.

Bödlarna ser att John rör sig, men han skriker inte, han bara vrider sig i plågor, mumlar något de inte kan förstå. Nu är katt- och råttaleken slut. Det roliga är över. Mördarna är nöjda och lyfter, släpar och rullar John till strandkanten och sparkar i honom. Strax innan han ramlar i hör de honom åter mumla någonting.

Den här gången märker John knappast att han är i vattnet. Han drunknar och sjunker sakta mot sjöns botten. De båda mördarna står kvar och rullar en cigarett. Ingen av dem lyfter ett finger fastän de förstår att John håller på att dö.

Mördarna vänder ryggen åt den fruktansvärda scenen och ansluter sig till de andra. En av dem berättar att John sjönk som en sten, när de kastade i honom andra gången. Bödlarna drar sig hemåt och lägger sig. Johns kamrat får lift med en bil, kommer hem och slår larm.
Bara några timmar efter att Johns mor skjutsat ut honom till Ingetorpssjön ligger han död på sjöns botten, misshandlad till oigenkännlighet.


Mordet skedde 1995 ( augusti ) och i Januari 2001 släpptes den av mördarna som fått längst straff. Han är idag 27 år och en fri man. Straffet för honom var 8 år (släpptes fri efter 6 år) och för de tre andra blev det 10 månader, 4 månader och en frikändes helt.

1998 skändades Johns grav, någon drog loss gravstenen med hjälp av linor och en bil. Sedan sparkades lyktor och blommor sönder. Någon bestämde sig för att föräldrarna inte lidit nog.


Tack för att du läste hela texten. Kopiera och sätt in på din blogg, visa att du bryr dig.
Stoppa våldet !


Big love Julia

Just nu sitter jag här, jag kom hem nyss och åt precis. Sista normala middagen på en vecka sen blir det bara isglass eftersom jag inte kommer kunna äta något annat. Nu gör jag inte speciellt mycket, bara bloggar ltie. Blir inte alls någon sen kväll i kväll inte, eftersom jag måste vara pigg i morrn. Jag är faktiskt lite nervös, fast egentligen borde jag inte det för det kommer gå bra. Jag sitter och tänker lite. Några av de frågor jag tänker på är:

Okej, bara för att underbara Jennifer skrev ett så otroligt fint inlägg om vår vänskap måste jag få skriva vad jag känner för henne, min bästevän. Jag måste verkligen få säga att jag älskar henne absolut mest och att jag inte är någonting utan henne. Hon är min livsglöd, mitt syre, min andra halva , jaa hon är som sagt min bästevän. Utan henne vore jag förlorad och inte stå här idag, för den här tjejen har hjälpt mig så otroligt mycket nu. Jag har haft en tid då allt verkligen allt bara rasat så tur var det att jag har Jennifer Qvarforth vid min sida. Jag säger bara att en vän som henne borde alla ha. Du förtjänar det bästa gumman, nu har vi känt varandra i 4 månader och jag driver inte när jag säger att dom månaderna har vart dom bästa i mitt liv. Tack för att du alltid finns vid min sida när jag behöver dig som mest, och du ska veta att jag gör detsamma för dig! Jag lovar , jag kommer alltid finnas här och hålla i din hand oavsett om du vill eller inte. Jag vet att man aldrig ska säga eller lita på föralltid för folk förändras men gumman, när jag säger att det ska vara vi föralltid vet jag att vi kan lita på det för om vi kämpar så kommer vi klara det. Jag kommer alltid älska dig oavsett om du blir mördare eller allmant störd, min kärlek till dig kommer aldrig att dö. Aja, egentligen är det ingen ide för mig att fortsätta skriva för ingen kommer någonsin förstå min kärlek till dig för den är obeskrivlig. Men nu har ni iaf fått veta lite av hur jag känner för min bästevän. Om man ska göra en lång historia kort, Du är min absoluta bästevän och jag klarar mig inte utan dig jag älskar dig mest!


Big love/ Julia

Idag när vi var på ung 08 insåg vi hur många det är som röker. Vi förstår verkligen inte varför man ens börjar. Är det pga grupptrycket eller för att man tror att det är coolt ? Rökning skadar och förkortar livet, okej vi vet att det här kan låta väldigt klyshit men det är sant. Ni skadar inte bara er själva utan också dom i er omgivning detta kallas passivrökning. Passivrökning är minst lika farligt som om du röker själv.  Den som utsäts för passivrökning kan också bli riktigt sjuk. En cigarett är som en drog och kan därför ledas till missbruk. Rökning är den vanligaste formen av droganvändning. Rökning orsakar nära 7 000 dödsfall varje år. Hälften av alla är under 70 år. Drygt 15 procent av alla svenskar röker dagligen. Alla vet att det är farligt ändå har många utav dom svårt att sluta. Undersökningar visar att rökare både dör tidigare och är mer sjuka än ickerökare. Som rökare löper man inte bara större risk att drabbas av lungcanccer, KOL, hjärtinfarkt och stroke utan också benbrott, struma och åldersblindhet. Rökning ger dig äldrehy och missfärgade tänder.

Så, fimpa ciggen nu!

Big love/ J&J

Hej alla underbara människor!
Jag kom precis hem efter att ha varit hos min gudmor och gudfar på middag. Min gudfar fyller nämligen år idag, GRATTIS!
När jag åkte hem satt jag och tänkte på hur glad jag är att jag och bästevän äntligen börjat blogga tillsammans nu. Jag tänkte också på hur ensamt det är i mörkret. När jag satt och tittade ut genom fönsterrutan och såg bara massa bilar och hus, i husen fanns det vissa fönster som var tända & andra helt mörkt. Och det där otroligt tjocka lager av mörker som hade lagt sig som en hinna över vår vackra huvudstad. Då slog det mig att du ska verkligen vara glad att du är just du och att du har några vänner vid din sida. Det spelar ingen roll om du har 3 stycken eller 15, bara dom är äkta. Bara känslan av att veta att man har någon vid sin sida och som visar att det älskar en gör en glad. Ta hand om dom och visa att du älskar dom så mycket som du gör.
Ta vara på det du har, du lever bara en gång.
Även om allt är skit och du bara vill ge upp, kämpa vidare tänk positivt. Tänk på att vad som än händer har du en mamma och en pappa som älskar dig överallt annat, även om det inte visar det. Det spelar ingen roll om någon av dom inte står kvar här med båda fötterna på jorden, dom finns ju kvar någonstans i alla fall, och pekar på dig och visar alla änglar :
Det där är mitt barn!.
Tänk också på att du är du, du är speciell det finns bara en av du och du är underbar. Du som kanske blir mobbad i skolan varje dag eller blir utsatt för något annat sådant, tänk på att det finns alltid någon som har det värre och att den som kallar dig för hora, tjockis eller kanske cpbarn, inte alls mår bra. Att den kanske mår precis som du, om inte värre. En sak jag mer tänkte på va hur ensamt och svårt det borde va att vara helt ensam i en storfrämmande stad. När vart man än går finns det folk som håller varadnra i handen, som skrattar tillsammans och som är allmänt glada. Förstå då den stackars tjejen/killen som går där helt själv och sparkar på en colaburk , hur otroligt ensam hon/han borde känna sig. Inget är värre än att vara ensam. Så nu,  håll den/dom du älskar i handen och visa att du bryr dig, och att du aldrig någonsin kommer släppa taget om dom. Och hur du än mår, vad du än gör, och ser ut,
är du en vacker person.


/ Julia